Det finns två saker som skrämmer mej med tanken på om man nån gång skulle bli ensam. Ensam med barn utan sambo menar jag då alltså. Det ena är att aldrig ha någon vuxen att prata med på hemmaplan, om kvällarna, frukosten.. ja ni vet! Det andra, och det värsta, är just att vara ensam om kvällarna. Vare sej man pratar eller inte. Man kan ju vara ensam på olika vis, ensam i ett förhållande eller ensam utan ett förhållande (förmodligen lika illa bägge delar).

Nu blev det lite svammel. Men det jag ville komma fram till var bara att jag hatar att vara ensam. Fattar inte hur man kan vara så nojig och mörkrädd när man är 22 år, haha. Bara det är ju skrämmande. Får nog jobba på detta. Och på tal om att jobba med saker, så är det väldigt intressant att jobba med sig själv. Alltså att på något sätt lära sig utav allt man gör, utvecklas och samtidigt på något sätt kunna utvärdera det och lära känna sej själv. Låter rätt skumt, men någon kanske förstår vad jag menar.

Okej, jag är trött. Natti. (Och nej, jag har inga planer på att bli ensam)