Började titta på dokumentären Himlen kan vänta på SVT:s webtv härmdagen. Verkligen gripande. Det handlar om personer som fått livshotande sjukdomar, de flesta cancer och en ALS. Tänk att gå och lägga sig och inte veta om man vaknar igen? Att veta att ens dagar är räknade, att veta att man kanske inte får se sitt barn växa upp eller att man kanske inte kommer få åka på den där drömresan. Tänk att förlora sitt barn, sin mamma, syster, pappa eller bror. När jag tittar på den serien så rinner tårarna och jag kan känna känslan i kroppen hur ont det hade gjort, ändå om man aldrig kan förstå innan man själv varit där.

På något sätt ger det också styrka. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba med cancersjuka just bata för att få vara en hjälpande hand. Jag hade fixat det, för jag har ett starkt psyke. Det är säkert (eller det är såklart) väldigt tungt en del dagar, samtidigt som det också kan vara fyllt utav gläde andra dagar.

Det hade stärkt mig som människa varje dag och "att gå till jobbet" hade verkligen fått en mening.