Gaah!
Alltså jag är så otroligt trött på vissa saker. Måste bara skriva av mig lite för att rensa tankarna så jag kan sova sen.
Hur svårt kan det vara när man är en vuxen människa att ta ansvar för sina handlingar man gör/gjort? Att kunna visa varandra respekt, att kunna se saker ur andra perspektiv än sitt egna och att vara öppen, ärlig och samarbetsvillig? Det finns alltid två sidor av ett problem. Jag gillar att analysera saker, att lixom reflektera över situationen för att få ett grepp om den. Men hur ska man kunna gå ett grepp om något som man inte förstår?
Jag gillar att ha kontroll. Alla pusselbitar ska vara på plats. Det är jobbigt att vara så "utanför" i en situation som man egentligen är mitt i. Några pusselbitar saknas, som för mig är så självklara. Jag kan se på saker och ting utifrån, med egna ögon, på ett annat sätt. Det verkar så enkelt. Eller det behöver inte vara så svårt i alla fall.
Nu menar jag inte att saker och ting måste vara på mitt vis om det skulle uppfattas så. Det viktigaste är att man kan ge och ta, att man kan vara överens. Att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Att man inte bara gör en till boven i dramat. Allting är så uppenbart. För mig.
Det är frustrerande, det stjäl en massa energi och det gör mig smått galen. Det handlar om att tänka ett steg längre. Öppna ögonen.
Hur svårt kan det vara när man är en vuxen människa att ta ansvar för sina handlingar man gör/gjort? Att kunna visa varandra respekt, att kunna se saker ur andra perspektiv än sitt egna och att vara öppen, ärlig och samarbetsvillig? Det finns alltid två sidor av ett problem. Jag gillar att analysera saker, att lixom reflektera över situationen för att få ett grepp om den. Men hur ska man kunna gå ett grepp om något som man inte förstår?
Jag gillar att ha kontroll. Alla pusselbitar ska vara på plats. Det är jobbigt att vara så "utanför" i en situation som man egentligen är mitt i. Några pusselbitar saknas, som för mig är så självklara. Jag kan se på saker och ting utifrån, med egna ögon, på ett annat sätt. Det verkar så enkelt. Eller det behöver inte vara så svårt i alla fall.
Nu menar jag inte att saker och ting måste vara på mitt vis om det skulle uppfattas så. Det viktigaste är att man kan ge och ta, att man kan vara överens. Att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Att man inte bara gör en till boven i dramat. Allting är så uppenbart. För mig.
Det är frustrerande, det stjäl en massa energi och det gör mig smått galen. Det handlar om att tänka ett steg längre. Öppna ögonen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
nauuw jag tycker du är jätte jätte stark och det finns så många patetiska människor! tyvärr så slår det ju bara tillbaka mot dom själva en vacker dag :/ men, du är bra!
Postat av: Linda
Som du säger, det finns alltid två sidor av problemen. Det är lätt att skylla på den andra parten men man kanske bör tänka till lite själv oxå. Inte bara skylla på den andra av gammal vana. Om det handlar om det jag tror så tycker jag synd om dig som hamnar mitt i det, för du kan ju inte göra så mycket åt saken, det är ju dom som måste få sammarbetet att fungera. För allas bästa! Kram
Postat av: Angelica
Ja det är onekligen ett mysterium, men det är ju så lätt att skylla allt på alla andra och inte själv ta ansvar utan bara tycka synd om sig själv- tragiskt.
Trackback