Det är verkligen han som är ljuset i livet. Ändå om han kan vara ett riktigt litet monster så glömmer man det när man får en puss, kram eller bara ett härligt skratt tillsammans med honom.

Är det verkligen normalt att vara i trotsåldern när man bara är 17 månader? Han är helt otrolig. Han är SÅ himla medveten om allting och ofta så bara tittar han på en med en sån nonchalant blick när man säger till honom. I morse kastade han min mobil i huvudet på Micke och gissa om han skämdes när jag sa till. Han "sköt ut underläppen" och slängde sej i sängen och började gråta. Efter mycket om och men fick jag honom att ge pappan en puss och en kram som förlåt, för det tycker jag är väldigt viktigt att han lär sej!
Vi har alltid varit väldigt noga med att visa vad som är rätt och fel och säger alltid till när det behövs. Han vet innerst inne precis vad som gäller eftersom vi inte "daltat" med honom från början.

Trotsar era barn? Tips är välkomna.