Sitter och tänker på min lille Theo, vad snäll han är. Han e en exemplarisk "bebis"! När jag tänker tillbaka på första tiden så tänker jag inte att det var jobbigt. Det jobbigaste jag kan minnas det var alla besök i början. Första dagarna på bb och när man kom hem var okej, men sen blev det riktigt jobbigt. Så till nästa barn blir det nog besöksförbud i början. Man ville lixom bara vara. Bara vi, lilla familjen.

Det där med sömnen och så, det blev ju typ aldrig något problem för vi delade verkligen lika på det. Sen blev vi ju rätt bortskämda och det dröjde inte länge innan han sov hela nätterna. Jag kommer ihåg nyårsafton, då var Theo knappt två månader, då sov han hela natten. Så det måste ha varit i den vevan han började med det. Ofta sov han till sex sju tiden, fick välling och somnade om till tio elva. Underbart! Första tiden handlade verkligen om att vila upp sej för mej, härligt att man fick känna så. Sen kom såklart dom tidiga morgnarna osv, men man vänjer ju sej vid det också.

Många tycker han är så lugn och harmonisk och säger att han får en lugn, trygg och fin uppväxt med oss. Det blir man ju verkligen glad av att höra. Tror det speglar mycket hur man är och hur barnet blir. Varför stirra upp sej?
Jag tror starkt på att vara en lugn, glad, snäll men också bestämd mamma. Han får inte som han vill alltid den lille herren, det måste han minsann lära sej. Ibland lyssnar han ibland inte. Då räknar man bara till tio...
Theo är verkligen helt underbar, min lilla älskling. Oftast ett stort leende på läpparna, som kan få vem som helst att smälta. Såklart har han ju också sina dagar men vi är helt klart lyckligt lottade!

Theo med bus i blicken